Boost by Eszter

Veibeskrivelse Kontakt bedriften

Boost by Eszter Personal growth & reflections ✨
Camino • Mind & body • MTB & Gravel 🚵🏻‍♀️🥾🚴🏻‍♀️🧘🏻‍♀️🏋🏼‍♀️🏃🏾‍♀️🌱🍀💫💃🏻💔❤️‍🩹❤️
Instagram:

Hej följare! Vad gör ni en lördag kväll som denna?! Kanske sitter och gosar vid öppet spis med ett glas rött 🍷🔥?!Boostby...
26/09/2026

Hej följare!
Vad gör ni en lördag kväll som denna?! Kanske sitter och gosar vid öppet spis med ett glas rött 🍷🔥?!
Boostbyeszter “Singles night” består av ett underbart långpass i spöregn i skogen. Lite galen är jag?! Eller bara njuter av frihetskänslan! Och saknar Caminon…

Strava connects millions of runners, cyclists, hikers, walkers and other active people through the sports they love – all on our mobile app and website.

Tänkvärd! 🙌Blev så berörd av detta inlägg. Jag tror att det hon beskriver händer väldigt ofta. I det tysta. Och för sent...
17/09/2026

Tänkvärd! 🙌
Blev så berörd av detta inlägg. Jag tror att det hon beskriver händer väldigt ofta. I det tysta. Och för sent. Och något som många inte ens kan erkänna för sig själv - ännu mindre till sitt ex. . Tänk om vi vågade släppa in nära någon vinälskare och våga möta oss själva igenom… ❤️

Onsdagskvällens underbara friskvårdsaktivitet blev MTB-träning med min cykelklubb SheRides. Underbart vackert och häftig...
09/09/2026

Onsdagskvällens underbara friskvårdsaktivitet blev MTB-träning med min cykelklubb SheRides. Underbart vackert och häftigt att cykla med pannlampor i mörka skogen! Dessutom ser man inte riktigt hur teknisk det är på stigarna… så man vågar köra på 🥳🚴🏻‍♀️

Friskvårdsaktivitet idag för själen 🙏🏻Hjälpte Carola fira sin 60-årsdag 🥳💃🏻🥰Så många glada människor och en helhjärtad s...
08/09/2026

Friskvårdsaktivitet idag för själen 🙏🏻
Hjälpte Carola fira sin 60-årsdag 🥳💃🏻🥰
Så många glada människor och en helhjärtad sångerska på samma plats under bar himmel på Söders vackra höjder! Tack!

🙌 känner du till storyn om den efterlängtade synen av en svängande Butafumeiro i Katedralen i Santiago de Compostella? H...
20/08/2026

🙌 känner du till storyn om den efterlängtade synen av en svängande Butafumeiro i Katedralen i Santiago de Compostella?
Här kommer den;

The Accident — or the Luck — of the Infanta
Many people know what the Botafumeiro is — and for those who don’t, here’s the short version.
It’s a censer, a vessel used to burn incense during Christian services.
Nothing extraordinary in itself.
Except the Botafumeiro is not ordinary.
It’s a giant. It weighs about 60 kilograms, stands 1.80 meters tall, and has been hanging inside the Cathedral of Santiago de Compostela for roughly six centuries.
Because no human can hold such a monster in their hands, it’s suspended from the cathedral’s ceiling by a pulley system installed in 1604 — a mechanism that still works today.
Its dramatic swinging motion is handled by eight specially trained men dressed in red robes, known as tiraboleiros.
The one who starts and stops the swing is called el primero — the first among them.
He’s not the boss (el jefe) and not the leader (el chapo).
He’s simply “the first among equals,” much like Caesar during the triumvirate. Of course, as history shows, Caesar was always a bit more equal than the others — and the same applies to el primero.
The pulley system works remarkably well… except when it doesn’t. Think of it like buying a washing machine: you expect it to break after ten years, but at least it doesn’t weigh 60 kilos or hang 20 meters above your head.
The Botafumeiro, however, has had moments when it broke free from its ropes and flew wherever its metal head wanted to go — even shooting out of the cathedral through the Puerta Platerías without bothering to open the door.
This happened in 1499, 1622, and 1937.
Miraculously, no one was ever hurt — perhaps thanks to the sacred nature of the censer.
The most famous “flight” took place in 1499, when Infanta Catalina of Aragon visited Santiago de Compostela on her way to England, where she was engaged to Arthur, Prince of Wales, son of King Henry VII.
The young infanta came to pray at the tomb of Saint James, hoping to be spared the troubles of marriage.
The Botafumeiro’s dramatic escape through Puerta Platerías didn’t help her much.
Her husband Arthur died only six months after the wedding.
Or maybe it did help her — because seven years later she married Arthur’s brother, who became King Henry VIII.
Or maybe not — because after twenty three years of marriage, Henry divorced her to marry a younger woman.
Her daughter became Mary I, Queen of England and Ireland — better known as Bloody Mary.
And what remains for us today?
A cocktail with the same name, made from vodka, tomato juice, and a few other things.
Pretty cool.
The cocktail, I mean.
Well… and the story too.

16/08/2026

💔❤️‍🩹❤️

16/08/2026

Traditionen - för fjärde gången i mitt liv… för varje gång skalar jag av ett l***r av min skyddsmantel… och kommer närmare min innersta stjärna.🌟

Camino FinisterraMÅLGÅNG nr 2. ❤️🙏🏻💪Dag 3 – O Logoso – Finisterra, 28 kmAlbergue Bella Finisterra Eget rum för oss fyra!...
16/08/2026

Camino Finisterra
MÅLGÅNG nr 2. ❤️🙏🏻💪
Dag 3 – O Logoso – Finisterra, 28 km
Albergue Bella Finisterra
Eget rum för oss fyra! Väldigt trevlig Hospitalero/värd!
23 €
Bra stort väl utrustat kök! Och - nära till The Secret Beach!!

“The magic moment with the end of the world” 🌊
Målgång vid 0-km stenen – för fjärde gången för mig!

Vi lämnade O Logoso tidigt på morgonen i gryningen. Restaurangen öppnade redan vid 6-tiden vilket var toppen för att få i sig frukost nr 1.

Alla pilgrimer som sov över där stod i kö till tostadas och café con leche.

Och – för första gången på tre veckor – regnade det lite lätt. Så alla drog på regnskydd, poncho eller regnjacka.

Vi traskade iväg med pannlamporna på och med stora förväntningar om dagen.

Idag skulle valet göras.

Vid vägskälet.

Finisterra vänster.
Muxia höger.

För mig fanns inget annat val än Finisterra.

Men många pilgrimer våndas ända fram till vägskälet över vilket håll de ska våga välja.

Vi kom dit efter någon timme. Här är det också viktigt att veta att om man väljer Finisterra finns det ingenstans att köpa mat eller fylla på vatten på 14 km efter vägskälet.

Så klart finns en kafeteria som skyltar stort:

“WARNING! NO PLACE TO FILL WATER AND FOOD FOR 14 KM!”

Haha.

Vi hade tur. Det var en svalare dag utan stekande sol – än så länge.

Vi tog ett högtidligt foto vid vägskälet och alla fyra var därmed bestämda:

Vi skulle lämna det gamla bakom oss inom typ 6–7 timmar.

Vädret var lite fumligt och regnet upphörde.

Vi splittrades och återförenades om och om igen.

Grusvägar. Mycket upp. Mycket nerför.

Vi passerade den berömda varulven och Anita försökte så klart klättra upp på den.

Men halkade ner…

Jag hittade något mellan varulvens ben – en liten än… 😝

Sen försvann Anita och Sabine långt framför mig.

Vikingo långt bakom mig.

Och vi gick och kämpade med våra sista kilometrar till vägens ände.

Jag hade mer ont i mina sår på fötterna än någonsin. Varje steg blixtrade till i mig.

Jag behövde komma på alla möjliga distraherande tankar och söka knep för att klara mig.

Nu så nära! Nu ska jag inte bryta!

Och jag visste vilken lång nerförsbacke som väntade innan leden går ner till havet vid Cee.

Med mina såriga fötter och ömma fotleder var uppförsbackar min räddning, tro det eller ej.

Men idag blev det mycket nerför.

Och efter Cee uppför igen.

Sen nerför till den vita magiska långa stranden vid Finisterra.

Så jag kämpade.

Gå. Gå. Gå.

Jag kom på en låt:

“Jag går till Finisterra…”

Jag lade upp en liten video där jag sjunger låten. Den blev som ett mantra och hjälpte mig.

Men till och med Vikingo gick om mig idag.

Också haltande.

Till slt kom jag ner till Cee och hittade första bästa café vid vägkanten.

Där satt Vikingo med en kaffe.

Jag slog mig tacksamt ner och beställde stekt ägg i bocadillo och Aquarius.

Orkade bara äta upp hälften. Tog med resten som “lunch”.

Vi gick iväg tillsammans.

Och jag tänkte:

Okej. Nu går vi tillsammans i mål igen. Precis som vid målgången i Santiago.

Lite märkligt att det blir så.

Jag som brukar vara så noggrann med att gå i mål ensam.

Jag brukar vilja sjunka in i mina djupaste mörkaste tankar. De tankar jag önskar få befrielse från vid målgången.

Men denna Camiño gav mig något annat.

Vänner.

En pilgrimfamilj.

Sällskap.

Tillhörighet.

Samhörighet.

Och jag tänker inte kämpa emot längre.

Jag tar tacksamt emot det som blir.

Bara låter det ske.

Och nu skedde det igen.

När smärtan i fötterna och i själen nästan tar över mig helt – då finns vid min sida en vän som kämpar precis som jag.

Med smärtande fötter.

Och själv efter en förlust av ett liv man nästan tog för givet.

Så Vikingo och jag gick resten av vår sista dag till Finisterra tillsammans.

Vi sa inget om det.

Det bara blev så.

Skulle han velat gå själv skulle han sagt till mig. Likaså skulle jag sagt till honom.

Sånt gör man på Camiño.

Alla förstår.

Vi stannade till i en bar vid havet precis innan leden lämnar Cee och börjar klättra upp i bergen igen för att på andra sidan gå ner till den vita stranden i Finisterra.

Vi drack en iskall Clara de Limón.

Och därmed inledde vi firandet av målgången. 🍋

Sen tog vi oss an berget och det fantastiska sista skogspartiet.

Det är magiskt.

Stigen går på slutet nästan rakt mot havet.

Man kan se långt framför sig en liten, liten blå prick först.

Havet.

Som blir större.

Och större.

Och till slt står man där.

På stranden.

Vi kom fram till havet.

Tysta tog vi av oss våra kängor.

Tassade ner till vattnet.

La ner våra ryggsäckar.

Klädde av oss.

Och sakta promenerade vi ut i Atlantens vågor.

Sänkte ner våra kroppar helt under ytan.

Lät vågorna skölja över oss.

Släppte taget om det vi släpat med oss ända dit.

Och sedan dök vi upp ur vattnet.

Rena.
Öppna.
Berörda.
Nyfikna.
Förväntansfulla.

På våra nya liv.

De foton jag lägger upp här och videos separat.

Sen tog vi upp vårt pick och pack och promenerade sakta de sista 2 km till strandens slt – där Finisterra börjar.

Synen av oss var nog märklig.

Men kanske rätt så bekant för alla sol- & badturister.

Två slitna, halvnakna pilgrimer haltandes med skor och kläder i händerna och ryggsäck på.

Och jag gick med mina bandage på fötterna – som lossnade mer och mer i vattnet och mina sår sved av det salta vattnet!

😅🫣🤣

En djupt berörande promenad på 2 km.

Vi såg alla många miljoner snäckor som täcker stranden och vi gick barfota på dessa.

Det känns som att gå på spikmatta.

Som att klämma ur den sista smärtan för att sedan ta emot den ljuva befrielsen…

Vid strandens slt finns duschar.

Så vi tvättade av oss, klädde på oss och gick sedan raka vägen vidare upp till bergets topp.

Till Faro de Finisterra.

Till vägens ände.

Till 0-km stenen.

Då får man gå brant upp 2,5 km till…

Vi visste redan att Anita och Sabine väntade på oss där uppe.

Så kom vi upp till slut.

Jag såg stenen på ungefär 100 meters håll.

Regnet började strula på oss.

Solen gömde sig.

Dimma.

Jag siktade blicken rakt mot stenen och svalde mina tårar.

Jag gick bestämt och struntade i alla hundratals turister som bara fotar sig där som om de hade gjort bedriften.

Jag och Vikingo är pilgrimer.

Vi har gått hundratals kilometer.

Vi har kämpat.

Vi har kommit fram.

Men…

Vi fick stå i kö till stenen.

Kinesiska turister skulle fota sig och ingen brydde sig om att lämna plats åt pilgrimer.

Men om något Camiño har lärt mig är det tålamod.

Och att bara ta saker som de är.

Så vi väntade på vår tur.

Till slt var stenen framför mig.

För fjärde gången.

Alltid i solsken.

Nu i dimma och regn.

Och jag kände inte euforisk glädje.

Jag kände vördnad.

Jag kramade om stenen igen.

La pannan mot den.

Kände den välbekanta, lena kylan som den utstrålar.

Och hörde:

“Välkommen hit igen.
Du gjorde det igen.
Ta vara på det du har upplevt och känt på vägen.
Jag finns här alltid när du behöver.
Kanske en dag i glädje.
En dag i sorg.
Det är livet.”

Sen fotade Vikingo så klart.

Vi gick ner till klipporna bakom och såg ut i det dimmiga intet över Atlanten.

Ord behövdes inte.

Och fanns inte.

Sen gick vi in i fyrens bar och återförenades med vår pilgrimfamilj.

⸻

Sedan följde sedvanlig incheckning.

Tvätt.

Bädda sängen.

Middag.

Vi valde att laga mat tillsammans och äta på vårt albergue.

Sen gick vi till en ganska nyöppnad ungersk kafeteria där Anita bjöd oss på magiska bakverk och kaffe!

Bukta och rétes.

Och en norsk bakelse – “Världens godaste” hette den visst…

Jag åt den tveksamt på grund av mina minnen…

❤️

Kvällen skulle tillbringas på Secret Beach med solnedgång.

Traditionen.

Se solen gå ner en sista gång över vårt gamla liv.

Över det vi vill lämna här.

Men…

Det var molnigt.

Vi tog med oss lite vin och fina glas som vi lånade från vårt albergue.

Mina vänner hade aldrig sett Secret Beach. Så för dem var det väldigt spännande och de hade stora förväntningar.

Nu satt vi där tillsammans.

Och väntade på mirakel.

Men det som hände var att medan solen gick ner bakom mörka moln i stora, skummande vågor så skrattade vi och skämtade och var så glada.

Och nej.

Inte på grund av en flaska vin som delades på fyra.

Utan för att vi bara kände oss…

befriade.

Så sa Vikingo plötsligt att det stack upp något bakom mig i sanden.

Jag vände mig och började gräva.

Kände att det var något hårt.

Sen såg jag tidningspapper och något paket.

Grävde ivrigt vidare.

Och så kom det upp ett paket.

Med mitt namn på.

Jag öppnade.

En ungersk bok med poesi.

Och i boken en lång, handskriven text från Vikingo.

Samtidigt fick Anita uppmaningen att också börja gräva i sanden bakom sig.

Ett likadant paket.

Med en personlig text från Vikingo på första sidan.

Alltså finaste Vikingo! ❤️

Han hade upptäckt på den ungerska kafeterian att de sålde böcker.

Inte vilka böcker som helst.

Kvinnan som ägde kafeterian skrev dem själv.

Poesi.

Om livet.

Så han gick tillbaka till kafeterian efter att vi checkat in på albergue och köpte varsin bok till Anita och mig.

Hann skriva personliga texter i dem.

Slå in dem i tidningspapper.

Och gömma dem i sanden på Secret Beach.

Så…

Vi satt där och grät av glädje.

Kärlek i sin enklaste och sannaste form.

Vi behövde ingen tjusig solnedgång.

Vi hade solen och löftet om en ny och bättre framtid redan med oss.

Sen satt vi där ett tag.

Tog bilder.

Och gick en bit bort till de hemliga grottorna där hippiefolket bor.

De hade tänt brasan som lyste magiskt framför grottan.

Halvnakna hippiekvinnor började dansa på stranden i skymningen.

En förförisk dans…

Vikingo ville inte ens gå nära dem.

😂

Sen gick vi nöjda hem och sov i vårt lilla egna fyrbäddsrum på albergue.

Nästa dag skulle vi ha sovmorgon.

Vilodag i Finisterra.

Soligt väder utlovades.

Och jag visste att jag fortfarande hade kvar det jag kom hit för.

Att vänta på stranden på att möta min gamla jag.

Hon skulle komma och möta mig där.

För att berätta hur jag hittar min väg framåt.

Och kanske var det just därför solen inte behövde visa sig den här kvällen.

För ibland väntar man på ett tecken utifrån.

En solnedgång.

Ett mirakel.

Ett svar.

Men kanske är det vi själva som måste vara beredda att se det när det kommer.

Jag hade kommit hela vägen till världens ände för att lämna något bakom mig.

Men kanske handlade det aldrig om att radera det gamla.

Kanske handlar läkningen mer om att kunna stå bredvid sitt gamla liv – se på det, känna allt det som gjorde ont – och ändå välja att gå vidare.

Inte för att man glömt.

Utan för att man äntligen förstått att livet inte tog slt där.

Det var bara en väg som tog slut.

Och framför mig fanns fortfarande havet.

Och en ny väg.

❤️

Fortsättning följer.

14/08/2026

Bad i trollsk sjö o trollsk skog 500 m från Albergue O Logoso ❤️

Adresse

Trysil
2420

Nettsted

Varslinger

Bli den første som får vite det: Vi sender deg en e-post når Boost by Eszter legger ut nyheter og kampanjer. E-postadressen din brukes ikke til noe annet formål, og du kan melde deg av når som helst.

Kontakt Bedriften

Send en melding til Boost by Eszter:

Snarveier

Del