09/10/2026
I morgon är det 26 år sen vi fick den första topp-10 platsen i pro-klassen på Hawaii.
Sen Åsa Lundström 2014, efter det Lisa Nordén och Sara Svensk. I morgon kör Sara igen, och vi håller tummarna för henne, och alla andra svenskar ! Sweden Triathlon Team LewaSport
Ingenting är omöjligt!
Mikael Trieb försvarar Motalas och Team LewaSport ära !
Varmt blir det.
2013 skrev jag detta..
Som utlovat förra veckan har jag skrivit om min bästa placering jag nådde som proffs på Hawaii, ön där Triathlon är som störst.
Min 2:a Hawaii-resa. 2000.
Det var med lite oro jag packade inför resan till Hawaii.
En njurbäckeninflammation är inte att leka med, sa de till mig, på jourcentralen helgen innan. Jag hade inte riktigt ätit färdigt penicillinkuren, men ett par dagar var det bara kvar, och det blev ju resdagarna, så det var bara att hålla tummarna.
Den infektionen hade jag dragit jag på mig på Lanzarote 2 veckor innan, när jag var och tränade inför just det här..Badat i en pool som antagligen inte var helt ren, trots 4-stjärningt hotell...
Hur som helst:
Anders var och sprang Lidingöloppet på söndagen, så vi skulle nästan mötas i dörren, för planet gick från Arlanda klockan 07.05 på måndagsmorgonen.
Klockan 02.00 kom pappa och Micke Thorén och hämtade upp mig och vi for iväg i mörkret.
Uppe på Alanda var planet försenat, så i Paris missade Micke och jag planet till Chicago. Vi fick vänta där i 6 timmar(!), men fick som plåster på såren sitta i loungen och fick också en lunch.
Jag hade med mig Arthur Hailys ”Spanaren”, så tiden gick…
Så nu blev hela resan förskjuten. Vi fick ta in på ett hotell i Chicago och fortsätta vår resa tidigt på tisdagsmorgonen.
Framme i Kona var vi klockan 13.00 och då hade de missat våra cyklar…
Svenska Kris Holm och hennes man Erik mötte oss på den fina flygplatsen. Kris har hjälpt mig alla tre gånger jag varit på Hawaii, med det praktiska. Hon bor där med en amerikan. Det var härligt att se dem igen ! De tog oss med till det stora köpcentrat så vi kunde bunkra upp mat för första veckan. Micke, som skulle agera k**k planerade matsedeln i ett h*j. Jättebra !
Vi åkte sen till vårt boende. Det visade sig ligga 3 km bort på Alii Drive, och 4 km uppåt därifrån…
Vi bodde inhyrda hos Tom Borho. 2 rum med var sitt badrum. Grill, kokplatta, micro mm utanför. Typ som i en carport.
Vi fick följa med Tom ner till stan, för han hade ett beach-hus där också, som han hade hyrt ut.
Vi passade på att simma lite, men kroppen blev rätt chockad, trött liksom. Hoppade i på en "icke badplats" närmast uppfartsvägen till där vi bodde.
Micke var lite orolig för hajar, de går ju på blod, och jag var i den delen av månaden, så jag fick simma sist..
Cyklarna kom sent på kvällen då jag låg i dvala.
På onsdagen 5/10 sov vi ut, satte ihop cyklarna och cyklade en sväng på 3 timmar. Micke blev helt slt i värmen.
Sen blev det beachen.
Torsdagen 6/10 gjorde vi lite av allt. Det var väldigt varmt på Alii Drive ! Vi hittade en liten reaurang alldeles vid vattnet som serverade goda hamburgare.
På fredagen 7/10 var det dags för 9 mil tävlingsfart. Det kändes riktigt bra, och sen lite löp och vi var färdiga för dagen, bara beachen kvar. Det var jobbigt att behöva cykla upp de där 4 km varje dag, sista veckan skulle vi försöka få tag i en bil.
På lördagen 8/10 cyklade vi och mätte upp en 2-milsbana, det blev från Piren till Energi lab och tillbaka. Sen sprang jag det och Micke var med halva, sen kom han på cykeln med mer vätska, för det gick sannerligen åt !
När vi kom tillbaka träffade vi på Matilda Jonsson och Sharon Svensson. Oh, vad kul det var att se dem. De skulle shoppa, sa de.
Vi simmade en sväng efter en hamburgare även idag.
På kvällen blev det tv. Jag tror det var en Bond-film varenda kväll, så Micke trivdes.
Söndagen 9/10 tillbringade vi mest på cykeln. Vi cyklade hela banan i lugn takt. Det var väldigt blåsigt bitvis, och upp till Hawi blåste jag rätt som det var ut mitt i gatan, otäckt !
Uppe i Hawaii käkade vi lunch innan vi fortsatte.
Det var den sista riktiga träningsdagen, sen skulle det bli mest vila.
När vi kom hem hämtade Kris och Erik oss så vi kunde få komma till affären och handla lite igen.
Vi hade också fått nya grannar i rummet bredvid. Peter Kropkó och hans fru Andrea från Ungern. De var jätte trevliga och Peter berättade att det var hans 37:e Ironman…lite mer rutinerad än jag alltså.
Han hade med sig ett ungerskt filmteam som skulle följa honom hela tiden i Kona.
Kris hade fått tag i en liten bil åt oss från måndagen, antagligen en mindre än en Toyota Corolla. och vi skulle få skjuts dit och hämta den.
Måndagen 9/10:
Vaknade med en himla värk i ryggen ! Blev orolig att det var njurarna igen, så jag drack en massa surt…skulle vara typiskt om det var det !
Idag skulle vi hämta den lilla bilen, som senare visade sig vara en Pontiac Firebird, inte illa !
Erik skjutsade ut oss till flygplatsen, där man hämtade bilarna, men vi var för tidiga, så det var bara att åka hem igen.
Klockan 12 fick vi den, en mörkgrön sportbil med automatlåda. Antagligen Kirchbergers egentligen, men eftersom vi väntat så länge fick vi den före dem, så det ska bli kul att höra vad de fick för bil sen…
Först åkte vi och registrerade mig, för det började idag. Vi trängde in oss bland allt folk och gick en runda på expot samtidigt.
Eftersom jag hade vilodag, var det inget mer att passa, så vi åkte till närmaste beach utanför stan och solade. -"Här ska jag ligga och sola när Du tävlar" sa Micke. (!) Tror jag inte att han gjorde...)
På kvällen åt vi grillad kyckling, för jag skulle undvika kolhydrater nu.
Tisdagen 10/10:
Dags att få lite fart på benen. Ryggen kändes lite bättre.
Micke cyklade ner till stan och jag tog bilen med cykeln i baksätet. Skönt att slippa den f-de backen…
Vi träffades på en parkering och cyklade sen lite intervaller. Det kändes fint.
Efter det tog jag med mig Meridan ner till Dave, som lovat att serva den inför tävlingen. Jag passade på att springa lite 30 sekundare medans han höll på.
Dave är en trevlig prick !!
Klockan 4 var det samling för paraden.
Jag passade på att hälsa på i Sauconybutiken ännu en gång innan (jag var ju sponsrad av dom sen länge), och fick lite smått och gått.
Vid den svenska fanan hade en del landsmän samlats. Micke ville inte vara med, men jag behövde inte vara själv. Jerker med familj, Helena o Lars, familjen Malmqvist och några svenskamerikaner.
Jerkers pappa delade ut tröjor med svenska flaggan på ryggen åt alla. Det var bara det att Jerkers alla sponsorer stod på framsidan…men att hänga den på ryggen dög. var bra !
Men precis innan Sveriges tur kom att gå kom det en röd pickup och på flaket vinkade någon åt mig. Det var segraren från herrklassen på Lanzarote ! Tack, jag slipper att gå, tänkte jag och hoppade upp till honom.
Massa folk längs Alii Drive vinkade och tjoade.
När paraden var färdig missförstod Micke och jag varandra, så vi stod säkert en halv timme och väntade på var sitt ställe…men det löste sig, som tur var.
Onsdagen 11/10:
Idag var det dags att börja ladda. Vi simmade en sväng, men det frestade på ryggen, så det blev inte så långt.
Träffade Pierre Smith med fru. De hade kommit dagen innan, och var rätt sega.
Idag var sista dagen att pressa i solen. Boken var svår att slita sig ifrån, han skriver bra, Haily !
Till lunch äntrade vi Pizza Hut och det var den minsta pizzan någonsin, som vi fick där.
Klockan 16 skulle prerace-meeting vara. En kvart för sent kom det igång, och höll på närmare 90 minuter. Mycket ältande om samma sak.
På kvällen gjorde jag i ordning påsarna till växlingsområdena.
Torsdagen 12/10:
Nu började ryggen bli riktigt skaplig, och jag slutade oroa mig för njurarna. Däremot började jag oroa mig lite för styret på cykeln. Det kändes inte bra.
Vi åkte ner till registreringen och lämnade in mina löp och cykelpåsar.
Jag var först av proffsen att lämna in, och det hade jag visst varit förra året också.
Skönt att lämna grejerna, annars skulle jag plocka hit och dit med dem hela kvällen…
Sen tog vi ner cykeln till Dave, och han sa att jag dragit åt styret alldeles för hårt…och det stämmer. Men jag behövde inte oroa mig för det på tävlingen, däremot när jag sedan skulle packa ner den…
Vi cyklade ut till Energi lab och tillbaka, och inga problem.
På kvällen stretchade jag rejält och fick massage. Ryggen var ok.
Fredagen 13/10:
En dag kvar. Telefonsamtalen till Anders blev allt oftare…
Idag skulle cykeln in, mitt på dagen, när det var som varmast. Passade på att kolla lite i affärerna innan, och Micke hittade ett ställe som skulle servera pannkaksfrukost tävlingsdagen. Dit skulle han gå när jag tävlade.
Efter lunch åkte han och solade och jag vilade mest på rummet med boken.
Sportdrycken var blandad och allt fixat.
Kände mig laddad och som vanligt lite pirrig.
Micke kom hem och lagade till pasta och tonfisk. Efter all laddningsdryck smakade det gott ! Även Peter K smakade. Hans fru hade passat upp på honom hela veckan, trots att hon var febrig och sjuk, men nu kvällen innan start tyckte hon han skulle leta upp en restaurang. Men det ordnade sig, vi hade mat så det räckte.
Väntade på att Anders skulle ringa en sista gång. Han skulle spela golf (!) vid 10-tiden, så han ringde vid 9. Alltid skönt att prata med honom !
Sen somnade jag faktiskt, och sov ända till 04-tiden.
Hawaii Ironman
Lite ruggig på morgonkvisten, det var det här vi kommit för. Pressen gjorde mig lite illamående när vi åkte ner till start.
På vägen till bilen mötte vi Peter K:s tv-gäng, stackarn, inte ens nu fick han vara ifred.
Vi parkerade en bit ifrån och gick sista biten.
Kön flöt på bra och jag blev märkt med 57, pumpade och gjorde cykeln klar innan 6. Skönt. Micke hjälpte mig med solkrämen och jag gjorde sällskap med Pierre Smith ner i vattnet.
Han kände ingen press, som jag , utan skulle genomföra det, men jag trodde han skulle dundra förbi på cykeln.
Kunde inte startskottet gå av nu ? Denna väntan. Inga delfiner i år.
Klockan 07.00 small det och jag tyckte jag kom iväg skapligt, men efter en stund blev det lite kaos, när age-grupperna kom och plöjde över…
Men jag hittade några att simma med och som Micke och jag pratat om var det bara att hänga med.
Simningen känns lång, och när man ser piren är det skönt. Frågan är ”kommer de att hitta min påse ?”
Och visst gjorde de ! Hjälpsamma tjejer nästan klädde på mig i tältet ! Jag fick på mig cykelbyxorna och rusade iväg till Meridan. Funktionärer stod redan klara med den och så var jag iväg.
Uppe i backen stod Micke och vrålade. Hade han fått sina pankakor mån tro ? Han skulle ju äta det när jag simmade.
”Bra, Lena, du ligger 11 ! Susanne är bara några meter före !”
Jag tyckte jag kom in i tempot från början och passerade den ena tjejen efter den andra. Måste ligga 6-7 eller så.
Tony Svensson kom farande bak på motorcykeln flera gånger och ibland såg jag honom springande ute bland lavafälten. ( Han var den officiella fotografen)
Natascha Badman svischade förbi med sitt rymdskepp efter ca 1.40.
Jerker också, tjoandes på engelska. Såg han inte att det var jag ?
Upp mot Hawi blåste det ännu mer än i söndags. Fy, vad jag hatar kastvindar från sidan !
Det regnade lite, eller var det sandstorm ?
Vid vändpunkten stod Sauconykillarna och hejade. ”Go Lena, you are 7 minutes behind Natascha !”
Jag fick tag i min påse med Maxim och susade nerför Hawi. Kastvindarna var ännu värre, men jag Var berädd på dem. Hörde efter tävlingen att många fått kliva av och gå, eller blivit avblåsta.
Nere på slät mark igen kom Lori Bowen om, det var 60 km senare än ifjol, jag måste alltså cykla mycket bättre i år.
Det började bli lite långtråkigt och jag längtade efter att komma till Kona igen och växla till löpning istället, fötterna ömmade, som vanligt, men jag tyckte det kändes som en bra cykling.
På Alii Drive var det gått om folk. Och närmare Kona Surf började jag möta löpare. Lite rörigt, men inga olyckor.
Jag han möta Natascha innan jag svängde ner mot växlingen. Även här var de väldigt hjälpsamma, tog på mig nummerlappen och smorde in ryggen.
Lite tungt, magen kändes inte riktigt okey, men jag tänkte att det lossnar väl.
Upp, ner och upp igen, en tuff början på en mara när man cyklat 180 km innan…Is under baddräkten kändes skönt, men is i drickat var inte lika bra.
Efter ca 4 km hejade Matilda på mig, och strax efter såg jag Kris iklädd svenska flaggan. Även Saucony-grabbarna stod där och hejade för fullt.
Det flöt inte på särskilt bra, tyckte jag, magen var orolig.
Uppför backen på Palani Road stod Micke. Jag blev precis passerad av Joanna Zieger, ”Du ligger 7:a, Joanna är den som springer snabbast av alla nu !” 7:a var att ta i, jag låg 8:a.
Snart kom Susanne Nilsen också om, och jag var tvungen att springa av vägen och på toa. Även Lisa Bently kom om och det kändes inte bra, toabesöken blev allt tätare.
Micke Ruhede manade på och jag skärpte till mig. Ner mot Energi lab passerade jag Lori LeeLynch och räknade att jag låg 9:a. Måtte jag klara det ! Men magen krånglade hela tiden. Rätt som det var hejade Jerker på mig, han var trött och moloken. Hans pappa var allert och hejade mycket !
Hem från Energi lab är alltid llite krångligt, man möter hela tiden folk och det är lätt att krocka i vätskedepåerna.
En eloge till Saucony-grabbarna som hela tiden supportade utefter banan, det var härligt !
5 km innan mål känders det som något exploderade där bak, men jag bara fortsatte.
Nu längtade jag bara efter målet. Inte en meter till efter det skulle jag springa ! Jag minns inte mycket av publiken när jag väl var nere på Alii Drive, jag bara kollade efter målskynket. Det gjorde ont !
Äntligen kom målsskynket och jag stannade på det vita strecket. Mitt mål var uppfyllt, jag kom topp 10. Men löpningen var grym, inget lätt parti någonstans. Och tiden 9.56, hade jag hoppats vara mycket bättre, men jag får trösta mig med att jag var en av inte så många som faktiskt förbättrade tiden mot ifjol.
Micke och Kris tog emot mig med det samma, men också ett par funktionärer, som stöttade mig till sjuktältet.
Där fick jag tillbringa en stund. Trevliga människor där inne !
Lite krämpor blir det efter ett sånt här lopp. Vi nordbor är nog inte så vana med värmen, trots allt…
När de sen släppte iväg mig fick jag min krans av Kris och vi gick till bilen, som Micke hämtade. Micke tyckte det luktade förskräckligt om mitt folieomslag....(.det var det exploderade som luktade.......har ju sett flera marathonlöpare genom åren som gjort ner sig i och för sig, nu hade jag gjort det oxå tydligen, usch då, men är man fokuserad på top-10 plats så är man.....)
Vi fick gå försiktigt, för jag gick barfota, och det var mörkt.
Hemma hos Tom var det dukat. Han hade grillad kyckling, grönsaker och vin.
Peter , vår granne, var överlycklig, han hade blivit 7:a och gjort ett otroligt bra lopp !! jag tror han sprungit ut som 25:a eller något, och sen sprungit upp sig rejält ! Han mådde inte heller speciellt bra…
Jag var tvungen att ta en lång och plågsam dusch först, men sen smakade det bra. Men magen var som sagt inte riktigt som den skulle, och jag fick snart gå på toa igen.
Sen ringde jag Anders och la mig i sängen.
Söndag 15/10
Ja, öm kan jag säga. Och hungrig.
Vi hade bestämt med Kris och Erik att vi skulle äta tillsammans när vi hämtat cykeln.
Och det gjorde vi snart. Sen tillbringade vi förmiddagen med dem och hade det jättetrevligt !
Hemma hos Tom packade vi cyklarna (mitt styre gick inte att rubba…jobb för Anders hemma)och det mesta andra, sen bjöd han på grillat. Kris kom också.
Till banketten fick jag åka med ungrarna, och de lovade att se till att jag var med hem…mitt lokalsinne=0.
Jag fick sitta med Saucony och det var trevligt. De var väldigt nöjda, för vi var 3 Saucony-sponsrade som var top 9 ! Hether Feur, Johanna Zeiger och jag tror jag.
En härlig känsla att få gå fram och ta emot priset inför alla människor, faktiskt.
Matilda Jonsson var med Tom Svenssons i vip arean, och kom med 2 champange-glas till mig, som jag fortfarande har kvar här hemma..
Det blev rätt sent, men jag hittade Peter och Andrea, så det var lugnt.
Micke sov som en stock.
På måndagen började vi vår långa hemresa. Kris o Erik kom vid halv s*x och hjälpte oss till flygplatsen. Det blev ett snabbt farväl, för vi fick flyga med ett tidigare plan från Kona.
Resan blev lång, för boken var utläst, en väldigt bra bok!
Väl på Arlanda på tisdagskvällen väntade vi förjäves på min cykellåda…som vanligt. Pappa kom och hämtade och vi var snart hemma.
SEMESTER !
veckan efter bokade jag en restresa åt Anders och mig till Kreta. 995 kr/person, kanonpris! Bara det att det var "vinter" där, svart flagg för bad alla dagar utom en och en halv dag, och väl påklädda... men billigt var det..
Tom vi bodde hos i Kona odlade orchideer. Jag visste inte så mycket om dom då.
Han hade några tråkiga växter i krukor både här och där, jag tyckte det såg konstigt ut. Jag gillade kaktusar mer då. Men en dag då vi skulle äta kom han med en kruka och en blommade växt. Det var tydligen en ovanlig orchidee, och väldigt vacker. Han var stolt. Nu efteråt förstår jag mer vilket jobb han la ner på att odla dom och få dom blomma och föröka sig. Tänker på det när jag ser dom i affärerna...
Nu håller vi tummarna för de 30 svenskar som kör Ironman Hawaii imorgon natt !
