Koltrastpedagogik

”Det känns som att vi har tagit studenten!”

I torsdags sa jag farväl till en barngrupp jag har haft i tre år. Det var vemodigt, men på något sätt fint att knyta ihop säcken med dem samtidigt som jag går vidare till ny skola efter sommaren.

Ett av de starkaste minnena som jag tar med mig, inträffade dagen innan skolavslutningen. Vi hade nämligen ett så kallat Öppen scen-mingel. Det var en sorts minifest för alla som hade deltagit i den sjunde och sista Öppen scen som vi hade veckan innan.

Öppen scen var från början tänkt att vara den där ganska modesta och småskaliga talang-showen. Många av er som läser har säkert bedrivit storskaliga talangshower, med mycket förberedelser och kanske involverat en stor del av personalskaran. Men det här formatet skulle vara mer lättsamt och enklare att genomföra. Men nu hade vi faktiskt genomfört den sjunde och sista upplagan. Under årens lopp hade den vuxit och fått fler moment.

En sak var i alla fall säker: de hade blivit modigare, tagit mer plats och tagit ett allt större ansvar för varje upplaga.

Så till onsdagens mingelfest. Det bjöds på smultronsaft, popcorn och salta pinnar. Samtidigt så rullade spellistan till de låtar som barnen uppträdde till på sitt framträdande. Det var en mycket glad stämning.

Jag pausar musiken mitt i festligheterna.

- Jag måste bara berömma er alla som har deltagit i Öppen Scen. Både nu senaste och genom alla år. Ni har varit så duktiga och modiga. Ni är bäst!! Vi ger er alla en varm applåd. Nu fortsätter minglet.

Jag springer iväg för att fylla på mer popcorn, barnen har gjort egna popcornpåsar och alla stormar mot mig när jag kommer med den sista popcornpåsen. Eftersom det inte kommer att, enligt något rättvist system, gå att fylla på så slänger jag upp alla popcorn i luften i ett euforiskt tillstånd, barnen försöker fånga så många popcorn som möjligt. (Det var ett helsike att städa sen, men jag fick god hjälp 😅) Ljudnivån och glädjen stiger kraftigt.

Ett barn utbrister:

– Jag trodde den sista dagen på fritids skulle bli tråkig, men det blev ju tvärtom. Den blev så bra.

Ett annat säger:

– Det känns som att vi har tagit studenten.

Med tydlig tanke på alla studentflak som hade åkt förbi skolan de senaste dagarna.

Jag skrattar till. Men samtidigt förstår jag precis vad barnet menar. Efter tre år tillsammans var det här deras avslutning. Deras sista fest på fritids.

Jag känner mig glad, nöjd och lycklig. Barnen har gjort något fint och magiskt genom sina uppträdanden, och det knyter vi nu ihop med det här fina minglet. Ett minne som kommer att leva kvar i mitt hjärta länge och förhoppningsvis i många barns också.

För kanske är det just det som är fritidshemmets styrka. Att de där stunderna som kan verka små för någon utifrån ibland blir de minnen som barn bär med sig längst.

Just nu är jag återkommande krönikör på Fritidspedagogik - här är den senaste.

I allra högsta grad ett fint resultat av all tid, engagemang och hjärta man lägger ner.

Härjefors: Mötet med mina gamla fritidsbarn – ett värmande kvitto Vad händer när treorna kliver vidare mot mellanstadiet och sedan ännu högre upp i årskurserna? Lever något av det vi byggt kvar? Ja, mer än man kanske tror. Och i veckan fick jag en tydlig påminnelse om det, skriver Andreas Härjefors.