Vilka är öppettiderna?

Måndag 18:00 - 20:30 Onsdag 19:00 - 20:30 Torsdag 18:00 - 19:00

http://www.ninjutsu.se/, https://iwato1810.wordpress.com/

Bujinkan Budo Vänersborg, Skansgatan 7, Vänersborg (2026)

15/10/2026

TANTO DORI. KIHON HAPPO. Ett användbart sätt att förstå tantō dori är att inte se det som en separat samling tekniker för försvar mot kniv. I stället kan Kihon Happō fungera som den grundläggande strukturen även här. Det innebär att vi i stort sett tränar samma sätt att röra oss, skapa avstånd, förändra vinklar, påverka balans och kontrollera en annan människa som i den övriga träningen. Skillnaden är att kniven förändrar villkoren.

När en klinga kommer in i situationen blir felmarginalen betydligt mindre. En rörelse som fungerar någorlunda väl mot ett slag eller ett grepp kan vara otillräcklig när handen håller ett vapen. Det blir viktigare att inte stå kvar i angreppets väg, att skapa rätt avstånd och vinkel och att förstå var man befinner sig i förhållande till både personen och klingan.

Kniven fungerar därför nästan som ett förstoringsglas på taijutsu. Den avslöjar sådant som annars kan döljas i träningen. Ett steg som är något för kort, en kropp som blir kvar framför motståndaren, en arm som arbetar isolerat eller en kontroll som egentligen inte begränsar den andres rörelse får plötsligt större betydelse.

Samtidigt bör uppmärksamheten inte fastna på själva kniven. Klingan är farlig, men den rör sig inte av sig själv. Den är kopplad till handen, handen till armen och armen till resten av kroppen. Därför handlar ett mer övergripande försvar inte bara om att stoppa eller fånga den beväpnade handen, utan om att påverka hela människans möjlighet att fortsätta använda vapnet.

Det förändrar också hur man kan se på kontroll. Målet behöver inte vara att omedelbart ta kniven från angriparen. En avväpning kan ibland bli resultatet, men viktigare är att successivt minska den andres handlingsmöjligheter samtidigt som de egna ökar. Avstånd, position, balans och rörelse blir då delar av samma problem.

Ur det perspektivet blir tantō dori framför allt en tillämpning och prövning av den grundläggande taijutsun under svårare villkor.

Man behöver inte skapa ett nytt system för varje tänkbart knivangrepp. I stället undersöker man om de grundläggande principerna fortfarande håller när hotet förändras, rörelserna blir mindre förutsägbara och konsekvenserna av ett misstag blir större.

Det leder till en viktig pedagogisk tanke: vi tränar inte främst på att hitta rätt teknik mot rätt knivattack. Vi tränar på att känna igen och lösa återkommande problem – avstånd, angreppslinje, position, balans, kontroll och möjlighet att lämna situationen.

På så sätt blir tantō dori inte något som läggs ovanpå Kihon Happō. Kniven förändrar inte kihon. Den ställer högre krav på den.

14/10/2026

UKE. AITE. TEKI. PEDAGOGIK. I Bujinkan använder vi begreppen uke (受け), aite (相手) och teki (敵) för att beskriva olika relationer till personen framför oss. Skillnaden handlar inte bara om hur personen angriper, utan också om vilka förutsättningar vi har att agera.

🔲 Uke – den som tar emot
Uke är vår träningspartner som hjälper oss att lära oss kata och förstå principerna i Kihon Happō. Vi vet vanligtvis vilket angrepp som kommer och kan därför koncentrera oss på kamae, sabaki, maai och kroppens rörelser. Uke samarbetar med oss för att skapa en trygg miljö där vi kan utveckla vår kihon-waza.

🔲 Aite – motparten
Aite har egna avsikter och försöker aktivt påverka situationen. Motparten reagerar på våra rörelser, förändrar avståndet och försöker återfå balansen. Här räcker det inte längre att följa en bestämd kata. Vi måste kunna uppfatta förändringarna och anpassa oss genom henka. Det är i denna levande relation som vår oyo-waza utvecklas.

🔲 Teki – fienden
Teki representerar en verklig hotfull situation där vi inte kan förutsätta samarbete, förutsägbarhet eller gemensamma regler. Personen kan dölja sina avsikter, använda vapen eller agera tillsammans med andra. Här behöver vi använda hela vår förmåga inom ninjutsu, inklusive situationsmedvetenhet, kyojitsu, tenmon och chimon. Målet är framför allt att överleva, undvika skada och behålla vår handlingsfrihet.

Skillnaden mellan uke, aite och teki är därför inte bara graden av motstånd. Det är tre olika förutsättningar som kräver olika sätt att uppfatta och hantera situationen.

Med uke lär vi oss kihon genom waza. Med aite utvecklar vi förmågan att anpassa oss genom oyo-waza. Inför teki behöver vi kunna improvisera med henka, med hela vår ninjutsu för att hantera det oväntade.

▪️ Uke lär oss formen.
▪️ Aite lär oss förändringen.
▪️ Teki lär oss varför handlingsfriheten är viktigare än tekniken.

13/10/2026

HISTORIA. TAKAGI YOSHIN RYU. MIZUTA. TAKAMATSU Mizuta Yosh*tarō Tadafusa är en av de personer som hade stor betydelse för Takamatsu Tosh*tsugus tidiga utveckling inom budō. Samtidigt vet vi förvånansvärt lite om honom som person. Till skillnad från Takamatsu själv har Mizuta inte lämnat efter sig någon tydlig biografi, och mycket av det vi känner till kommer från de överföringslinjer och berättelser som senare förts vidare inom Takagi Yōshin Ryū och Bujinkan. Därför behöver detaljerna kring hans liv behandlas med viss försiktighet.

Det centrala är emellertid tydligt: Mizuta var en av Takamatsus lärare i Takagi Yōshin Ryū, en tradition som kom att bidra med en viktig del av den budō som långt senare fördes vidare till Masaaki Hatsumi och Sakasai Norio.

🔲 En ung Takamatsu möter Takagi Yōshin Ryū
Takamatsu kom i kontakt med Mizuta medan han fortfarande var ung, sannolikt omkring sekelskiftet 1900. Vid den tiden hade han redan tränat under Toda Shinryūken och däri genom mött flera av de traditioner som senare kom att förknippas med Bujinkan. Hos Mizuta mötte han något delvis annorlunda.

Takagi Yōshin Ryū hade utvecklat ett omfattande metod på nära avstånd. Här fanns grepp, ledkontroller, balansbrytningar, kast och olika sätt att påverka en motståndare när kropparna kommit nära varandra. Traditionen brukar därför starkt förknippas med jūtaijutsu, men den innehåller också ett tydligt förhållande till vapen och till situationer där den man möter kan vara beväpnad.

Det gav Takamatsu ytterligare ett perspektiv på kamp. Det handlade inte bara om att undvika ett angrepp och slå tillbaka, utan också om att kunna arbeta genom kontakt med motståndarens kropp. Balans, struktur, riktning och kontroll blev centrala delar av mötet.

Enligt den traditionella historieskrivningen utvecklades Takamatsu snabbt under Mizutas undervisning och fick så småningom en fullständig överföring av traditionen. Exakta årtal och Takamatsus ålder varierar dock mellan olika senare källor, så det är klokare att betrakta själva relationen mellan Mizuta och Takamatsu som viktigare än att försöka fastställa varje detalj i kronologin.

🔲 En tradition med flera grenar
Mizutas plats blir särskilt intressant när man tittar närmare på Takagi Yōshin Ryūs historia. Han brukar placeras i en överföringslinje som under de senare generationerna går genom Yagi Ikugorō Hisayoshi och Fujita Fujigorō Hisayoshi innan traditionen når Mizuta och därefter Takamatsu.

I en vanlig transmissionslinje ser den senare delen ungefär ut så här:
Yagi Ikugorō Hisayoshi → Fujita Fujigorō Hisayoshi → Mizuta Yosh*tarō Tadafusa → Takamatsu Tosh*tsugu → Hatsumi Masaaki → Sakasai Norio.

Men Takagi Yōshin Ryū hade inte utvecklats som en enda rak linje. Traditionen hade förgrenats och blandats med andra närbesläktade miljöer. En annan viktig väg gick genom Ish*tani-familjen, och det var genom denna miljö som Ish*tani Matsutarō senare kom att undervisa Takamatsu.

Det innebär att Takamatsu fick möjlighet att möta Takagi-relaterad budō från mer än ett håll. Först studerade han hos Mizuta och senare mötte han ytterligare material genom Ish*tani. Det är en viktig detalj, eftersom två överföringslinjer från samma större tradition inte nödvändigtvis behöver se likadana ut. Kata kan ha förändrats, vissa principer kan ha betonats mer än andra och olika lärare kan ha utvecklat sina egna sätt att uttrycka samma grundläggande idéer. För Takamatsu innebar detta en möjlighet att jämföra.

Han behövde inte uppfatta en viss form som det enda möjliga sättet att utföra en rörelse. Han kunde se hur samma grundläggande problem hade lösts på olika sätt inom olika delar av traditionen.

🔲 Sambandet med Kukishin
Takagi Yōshin Ryūs historia är dessutom nära sammanflätad med Kukishin-traditionen. Berättelserna om de äldre generationerna beskriver hur företrädare för de båda traditionerna möttes, jämförde sina kunskaper och påverkade varandra. Takagi-traditionen förknippades särskilt med närkamp och jūjutsu, medan Kukishinmiljön hade ett omfattande vapenmaterial.

Oavsett hur bokstavligt man ska läsa de äldre berättelserna finns ett tydligt samband mellan traditionerna. Det är därför kanske mer användbart att föreställa sig äldre bujutsu som ett landskap av människor, familjer och överföringslinjer än som ett antal helt isolerade skolor.

I detta landskap blir Mizuta en av de vägar genom vilka Takagi Yōshin Ryūs kunskap nådde Takamatsu. Ish*tani representerade en annan väg, samtidigt som han förde med sig material från Kukishin- och Gikantraditionerna. När dessa vägar möttes hos Takamatsu fick han en ovanligt bred möjlighet att se hur olika traditioner förhöll sig till varandra.

🔲 Tre lärare gav olika perspektiv
Det blir därför intressant att betrakta Mizuta tillsammans med Takamatsus två andra betydelsefulla tidiga lärare, Toda Shinryūken och Ish*tani Matsutarō.

Genom Toda mötte Takamatsu bland annat Gyokko Ryū, Kotō Ryū, Shinden Fudō Ryū och de traditioner som förknippas med Togakure Ryū. Hos Mizuta fick han fördjupa sig i Takagi Yōshin Ryū. Genom Ish*tani mötte han sedan ytterligare en gren av Takagi-materialet tillsammans med Kukishin- och Gikan-traditionerna.

Det betyder att Takamatsus utbildning inte bör förstås som att han helt enkelt samlade på sig ett antal skolor. Minst lika intressant är att han fick flera perspektiv på samma grundläggande problem.
Hur bryter man en människas balans? Hur använder man sin egen kropp utan onödig kraft? Hur förändras rörelsen när avståndet blir kortare? Vad händer när ett grepp övergår i ett kast, ett slag i en kontroll eller när ett vapen kommer in i situationen?
Olika ryūha kunde ge olika svar, men människokroppen och de fysiska problemen var desamma.

Här finns en möjlig bakgrund till den syn på taijutsu som senare blir så tydlig inom Bujinkan. Grundrörelse, kraftgenerering och teknik behöver inte vara samma sak. Kata och waza ger former genom vilka principerna kan studeras, men bakom teknikerna finns kroppens mer grundläggande förmåga att röra sig, skapa kraft, anpassa sig och påverka en annan människa.

🔲 Mannen som nästan försvann ur historien
Det märkliga är att Mizuta själv nästan försvinner bakom denna överföring. Vi känner hans namn och hans plats i genealogin, men betydligt mindre om hans vardag. Det är fortfarande svårt att säkert säga när han föddes, vad han arbetade med, exakt var han undervisade eller hur hans övriga elevkrets såg ut. Senare sammanställningar innehåller dessutom motsägelsefulla uppgifter, vilket gör att detaljer om hans liv bör återges försiktigt. Det finns inga fotografier av honom och den bifogade bilden är en ren fantasiprodukt.

Det gör honom på sätt och vis ännu mer typisk för den tid då den äldre bujutsun mötte det moderna Japan. Kunskap som tidigare varit förbunden med samurajsamhällets familjer och institutioner kunde leva vidare genom ganska små och informella nätverk. En lärare behövde inte vara en offentlig budōprofil och en ryūha behövde inte ha en organisation som liknar dagens dōjō.

För Bujinkan är Mizuta Yosh*tarō därför viktig trots att vi vet så lite om honom. Hans betydelse ligger framför allt i det perspektiv han gav den unge Takamatsu. Genom honom fick Takamatsu en väg in i Takagi Yōshin Ryū, och när denna kunskap senare mötte det Takamatsu lärde sig från Toda och Ish*tani uppstod en ovanligt bred grund för hans fortsatta budō.

Mizuta blir därmed en av de tysta länkarna i Bujinkans historia. Vi ser bara delar av hans eget liv, men spåren av den kunskap han förde vidare kan fortfarande följas genom Takamatsu till Hatsumi och Sakasai, och vidare in i dagens Bujinkan.

11/10/2026

OMOTE GYAKU. KENSABAKI. KIHON HAPPO. TORITE GOHO. Omote Gyaku Ken Sabaki-gata kan ses som nästa steg efter den grundläggande studien av omote gyaku. I den enklare formen kan uppmärksamheten fortfarande riktas mot själva gyaku: hur handen tas, hur strukturen påverkas och hur kuzushi uppstår. I Ken Sabaki-gata flyttas fokus från den enskilda tekniken till övergångarna mellan flera handlingar. Sabaki, uke, slag, balansbrytning och omote gyaku börjar smälta samman till ett enda rörelseförlopp.

Det är därför mindre intressant att fråga exakt när omote gyaku börjar. Den kan ha börjat redan när tori förändrade avståndet eller lämnade attacklinjen.

🔲 Sabaki skapar tekniken
Sabaki innebär här mer än att bara undvika ett angrepp. När kroppen förflyttas förändras samtidigt ma-ai, vinkel och relationen mellan tori och uke. Ett steg som för kroppen bort från attacklinjen kan samtidigt få uke att sträcka sig, rotera eller lägga vikten på en ogynnsam plats. Sabaki blir därmed början på kuzushi.

Detta är en viktig utveckling från den isolerade omote gyaku. Istället för att först ta emot angreppet och därefter försöka bryta balansen börjar balansbrytningen redan genom kroppens förflyttning.

Sabaki → kontakt → kuzushi → gyaku är därför egentligen inte fyra separata moment. De är olika delar av samma förändring.

🔲 Kosshi Sanpō finns genom hela rörelsen
I omote gyaku finns alla tre grundläggande rörelseprinciperna från Kosshi Kihon Sanpō närvarande:
▪️ Ichimonji – translation,
▪️ Hichō – oscillation och
▪️ Jūmonji – rotation.
De är inte tre separata rörelser som utförs efter varandra, utan tre samverkande principer som finns genom hela rörelseförloppet.

▪️ Ichimonji representerar den translaterande rörelseprincipen, där kroppen förflyttas genom rummet. När tori lämnar attacklinjen förändras avstånd och position. När kontakten etableras fortsätter kroppens förflyttning genom uke. Handen fungerar som en kontaktpunkt genom vilken rörelsen överförs till motståndarens struktur.

▪️ Hichō representerar den oscillerande rörelseprincipen, där kroppen förändrar nivå och belastning genom att sänka och höja tyngdpunkten. Genom samspelet mellan gravitation, kroppsvikt och elastisk kraft kan tori förändra både sin egen och motståndarens balans. Små förändringar i kroppens vertikala organisation kan förstärka kuzushi utan att större muskelkraft behöver användas.

▪️ Jūmonji representerar den roterande rörelseprincipen, där kroppen vrids kring sin centrala axel. Rotationen fortplantas genom kroppens sammanhängande struktur och vidare genom kontakten med uke. I omote gyaku innebär det att armens vridning inte utförs isolerat med händerna, utan är en del av kroppens rotation som påverkar motståndarens arm, axel och balans.

Dessa tre rörelseprinciper samverkar hela tiden. När tori förflyttar sig sker samtidigt förändringar i kroppens belastning och rotation. När uke påverkas genom kontakten är det därför inte en enskild rörelse som skapar kuzushi, utan translation, oscillation och rotation som tillsammans förändrar motståndarens struktur.

Detta är en viktig del av förståelsen av Kihon Happō. Ichimonji, Hichō och Jūmonji är inte bara tre grundläggande kata, utan kan också förstås som tre rörelsedimensioner som återkommer i all taijutsu. I omote gyaku tränar vi därför inte enbart en handledsteknik, utan hur kroppens grundläggande rörelseprinciper samverkar för att skapa balansbrytning och kontroll.

🔲 Ken tai ichinyo
Ken Sabaki-gata gör också principen ken tai ichinyo – kropp och angrepp som en enhet – tydligare. Ett slag behöver inte vara ett separat moment som avslutas innan kontrollen börjar.

Handen kan slå, störa, skydda, skapa kontakt och därefter fortsätta in i Omote gyaku. På samma sätt kan den andra handen samtidigt utföra uke, kontrollera en arm eller påverka motståndarens struktur.
Gränsen mellan offensivt och defensivt blir därmed mindre tydlig. Uke kan skapa kuzushi. Ett slag kan skapa kontroll. Sabaki kan samtidigt vara undvikande och angrepp.

Det är här kōbō ichi börjar bli praktiskt begripligt: försvar och angrepp behöver inte vara två efterföljande händelser.

🔲 Ten – Sen – Men
I den grundläggande omote gyaku kan vi relativt enkelt studera hur påverkan går från Ten till Sen och Men: från handen, genom armen och vidare till hela kroppen. I Ken Sabaki-gata blir denna relation dynamisk.

Kontaktpunkten kan hela tiden förändras. Först möter handen handleden. Därefter påverkas armbågen. Sedan axeln. Kroppens förflyttning förändrar ryggraden och slutligen fotens relation till marken.
▪️ Ten flyttar sig. Sen förändras. Men reorganiseras.

Detta är viktigt eftersom verklig kontroll sällan finns kvar på exakt samma plats under ett helt rörelseförlopp.

🔲 Kaname är dynamisk
Samma sak gäller kaname. I början kan den avgörande relationen finnas i attackens riktning och tajming. När kontakt uppstår kan handleden bli kaname. Ett ögonblick senare kan armbågen vara viktigare och därefter axeln eller motståndarens tyngdpunkt. Ken Sabaki-gata tränar därför förmågan att inte hålla fast vid ett bestämt kaname.

Även teko förändras. Armen kan under ett ögonblick fungera som hävstång, men när uke förändrar sin struktur måste hävstångens riktning också förändras. Det som fungerade för ett ögonblick sedan behöver inte fungera nu.
Detta är början till en mer levande förståelse av Kihon Happō: principerna består medan deras konkreta uttryck förändras.

🔲 De nio länkarna blir en kedja i rörelse
Detta kan också förstås genom kroppens nio länkar. Omote gyaku behöver inte gå direkt från handleden till ett färdigt lås. Påverkan kan vandra genom uke.

Handleden förändrar armbågen, armbågen förändrar axeln, axeln påverkar ryggraden och bäckenet, och förändringen fortsätter ned mot benen och markkontakten.

Samtidigt sker motsvarande kedja i toris egen kropp. Handen arbetar genom armbåge och axel tillbaka mot ryggrad, bäcken och fötter.

Vi får alltså två sammanlänkade system:
▪️ toris kropp → kontakt → ukes kropp.
Det som tidigare tränades som den egna kroppens sammanhållning blir nu kontinuerlig rörelse mellan två kroppar.

🔲 Från kombination till nagare
Det är frestande att beskriva Ken Sabaki-gata som en kombination av tekniker. Men detta är egentligen bara ett mellansteg i förståelsen.

Först tänker vi kanske:
▪️ Ichimonji → sabaki → uke → slag → kuzushi→ omote gyaku.

Då har vi fortfarande flera tekniker som följer efter varandra.
Med mer erfarenhet börjar gränserna lösas upp. Sabaki innehåller redan uke. Uke innehåller redan slaget. Slaget förändrar strukturen. Strukturförändringen innehåller redan kuzushi och omote gyaku växer fram ur det som uppstått. Det är nagare (流れ).

Nagare betyder inte bara att rörelsen ska vara mjuk eller oavbruten. Det innebär att varje förändring skapar förutsättningarna för nästa. Man behöver inte avsluta en teknik för att börja en annan.

Detta kan beskrivas som en dynamisk loop:
▪️ uppfatta → röra → påverka → uppfatta förändringen → anpassa rörelsen → påverka igen.

Ukes reaktion blir information för nästa handling. Därmed är nästa rörelse inte helt förutbestämd.

🔲 Från uke mot aite
Det innebär också ett viktigt steg i progressionen inom Kihon Happō. På grundnivån kan vi behöva en tydlig uke som utför ett bestämt angrepp så att vi kan studera kihon kata. Ken Sabaki-gata börjar öppna träningen mot aite – den andre som faktiskt påverkar relationen.

Om aite återfår balansen måste rörelsen förändras. Om armen dras tillbaka förändras kaname. Om avståndet ökar kanske omote gyaku inte längre är relevant. Då måste vi kunna fortsätta utan att försöka tvinga tillbaka situationen till den ursprungliga tekniken.

Det är här ōyō waza börjar växa ur kihon kata. Och längre fram finns henka.

🔲 En bro genom Kihon Happō
Omote Gyaku Ken Sabaki-gata är därför betydelsefull just därför att den kan fungera som en bro mellan teknik och fri rörelse.

I den isolerade omote gyaku kan vi studera handleden, kaname, teko, de nio länkarna och kuzushi relativt tydligt.

I Ken Sabaki-gata sätts samma principer i rörelse. Ma-ai förändras, kontaktpunkterna flyttar sig, kaname vandrar genom strukturen och uke reagerar på det vi gör. Det som tidigare kunde studeras var för sig måste nu fungera samtidigt.

På så sätt blir Omote Gyaku Ken Sabaki-gata en koncentrerad studie av vad Kihon Happō så småningom ska utvecklas till.
▪️ Vi går från att utföra tekniker efter varandra till att låta principerna samverka i ett kontinuerligt nagare.

Teknikerna försvinner inte. De finns fortfarande där, men de blir allt svårare att skilja från varandra.

Det är inte längre ichimonji, sedan sabaki, sedan uke och slutligen omote gyaku. Allt blir delar av samma rörelse – en rörelse som förändras tillsammans med motståndaren och situationen.

09/10/2026

UKE WAZA. Inom Bujinkan budō betyder uke (受け) mer än att blockera eller parera en attack. Det handlar om att ta emot en inkommande kraft utan att förlora sin egen balans och handlingsfrihet. Samtidigt försöker vi påverka angriparens rörelse, struktur och möjlighet att fortsätta attacken.

Uke är därför inte bara en armrörelse. Hela kroppen deltar genom fotarbete, förflyttning, rotation och kontakt. Det är denna samverkan vi tränar i Kihon Happō.

🔲 Två grundläggande rörelseformer
I kihon kan uke delas in i två grundläggande rörelseformer:
▪️ Maruku uke (丸く受け) – den runda, cirkulära rörelsen. Vi följer en båge och leder attackens kraft i en annan riktning.
▪️ Shikaku uke (四角受け) – den kantiga, vinklade rörelsen. Vi använder tydligare vinklar och riktningsförändringar för att påverka attacken.
Dessa är inte två separata tekniker, utan två sätt att organisera kroppens rörelse.

🔲 Tre sätt att påverka attacken
Både maruku uke och shikaku uke kan användas på tre grundläggande sätt:
▪️ Zenwan uke – grundläggande pareringar där vi använder underarmen (zenwan) för att möta och avleda attacken. Genom kroppens förflyttning och underarmens struktur skyddar vi oss samtidigt som vi förändrar attackens riktning.
▪️ Daken uke – vi möter attacken med ett kontraslag eller en stöt som samtidigt kan störa angriparens balans och struktur. Pareringen blir därmed också en form av offensiv atemi.
▪️ Uke nagashi – vi leder bort attacken och låter kraften fortsätta förbi oss. I stället för att stoppa rörelsen använder vi angriparens egen kraft och riktning för att skapa en öppning.

Dessa tre former är inte helt åtskilda. En grundläggande parering med underarmen kan övergå till ett kontraslag eller fortsätta som en avledande rörelse. Skillnaden ligger framför allt i hur kontakten används för att påverka attacken.

Alla tre kan dessutom utföras som jōdan uke, mot den övre nivån, eller gedan uke, mot den nedre nivån. Tillsammans med maruku och shikaku ger detta flera möjligheter att anpassa samma grundrörelse efter situationen.

🔲 Ten, Sen och Men – kontaktens geometri
Nästa steg är att förstå hur kontakten påverkar motståndaren. Här använder vi tre principer:
▪️ Ten (点) – punkt: Kraften koncentreras till en liten kontaktyta, exempelvis en knoge eller underarmens benkant.
▪️ Sen (線) – linje: Kontakten följer en riktning, exempelvis längs angriparens arm.
▪️ Men (面) – yta: En större kontaktyta används för att påverka och kontrollera motståndarens kropp.

Samma uke kan börja med en punkt, fortsätta längs en linje och övergå till en större kontaktyta. Påverkan kan därmed utvecklas från en lokal kontakt till kontroll över en större del av motståndarens struktur.

🔲 Från parering till handlingsfrihet
Pedagogiskt börjar vi med att lära oss rörelsens form. Därefter undersöker vi dess funktion, riktning och kontakt. Med ökad erfarenhet lär vi oss att anpassa uke efter situationen.

Det är också här principen kentai ichinyo – kropp och näve i enhet – blir central. Armen arbetar inte ensam. Fotarbete, kroppsvikt och rörelse samverkar så att uke samtidigt kan skydda, påverka och skapa möjligheter.

Uke är därför inte en teknik som avslutas innan nästa teknik börjar. Den är en del av ett sammanhängande rörelseförlopp där försvar, attack och kontroll kan uppstå ur samma handling.

I Kihon Happō tränar vi alltså inte bara på att parera slag. Vi utvecklar kroppsfärdigheter som gör att vi kan möta en attack, förändra situationen och behålla vår handlingsfrihet.

08/10/2026

KAMAE. SHISEI. CHŌSHI. KIHON HAPPO. Hållning och rytm är två nycklar till att förstå hur kroppen kan utveckla kraft utan att förlita sig på lokal muskelspänning. När kroppen är väl organiserad kan rörelsen fortplantas genom hela strukturen. Muskler, senor och fascia sträcks och belastas under rörelsen och kan därefter bidra till att elastisk energi återförs. Kroppen fungerar då mindre som en samling enskilda delar och mer som ett sammanhängande elastiskt system.

Hållning betyder i detta sammanhang inte att stå stelt och ”rakt”. Det handlar om strukturell linjering: att fötter, knän, höfter, ryggrad, skuldror och armar är organiserade så att kraft kan överföras genom kroppen utan onödiga avbrott. Lederna behöver vara friktionsfria att röra sig, samtidigt som kroppen behåller sin sammanhållning. Om någon del låses, kollapsar eller hamnar utanför den bärande strukturen måste musklerna kompensera, och en del av den elastiska effekten går förlorad.

Men struktur räcker inte. Den måste kombineras med rytm. Kroppen utvecklar kraft genom en följd av rörelser där olika delar belastas, sträcks och frigörs vid rätt tidpunkt. När foten möter marken börjar en förändring som kan fortsätta genom benet till höften, ryggraden, skuldran, armen och slutligen handen. Varje del ansluter till den föregående utan att rörelsen behöver börja om på nytt.

Det är därför rytmen är avgörande. Om axeln rör sig för tidigt, höften stannar eller armen spänns innan resten av kroppen hunnit ansluta bryts rörelsekedjan. Kraften fastnar lokalt. När timingen däremot stämmer uppstår en våg genom kroppen. Det är denna sekventiella överföring som gör att en relativt avslappnad rörelse kan få stor effekt.

Detta kan också förklara varför rörelser som att gå, springa, hoppa och studsa känns naturliga när de utförs väl. Kroppen använder hela tiden samspelet mellan gravitation, markreaktionskrafter, muskelaktivitet och elastiska vävnader. Energi tas upp, lagras kortvarigt och återförs i nästa del av rörelsen. Vi behöver alltså inte skapa all kraft från början i varje ögonblick – vi kan återanvända en del av den energi som redan finns i rörelsen.

I jutaijutsu blir detta särskilt viktigt. Ett slag behöver då inte börja i handen och en uke behöver inte utföras enbart med armen. Rörelsen kan börja med förändringen av kroppsvikten och fortsätta genom hela kroppen. På samma sätt kan ett steg, en undanmanöver eller ett kast utnyttja den rörelse som redan pågår i stället för att avbryta den och börja om.

Här får kamae en djupare betydelse. En funktionell kamae är inte bara en position från vilken vi kan röra oss. Den organiserar kroppen så att elastisk kraft kan tas emot, lagras, omdirigeras och frigöras. Stabiliteten kommer därför inte från stelhet, utan från en dynamisk spänningsbalans där kroppen kan bära belastning och samtidigt fortsätta röra sig.

Kihon Happō blir ur detta perspektiv en metod för att träna just samspelet mellan hållning och rytm. Kamae ger strukturen, sabaki ashi sätter strukturen i rörelse och tekniken växer fram ur den fortsatta rörelsekedjan. Slag, uke, grepp och kast blir inte isolerade handlingar utan olika uttryck för samma helkroppsrörelse.

När detta börjar fungera förändras också upplevelsen av jutaijutsu. Man försöker mindre att skapa kraft med en enskild kroppsdel och mer att låta kraften passera genom kroppen. Rörelsen blir mjukare utan att bli svag, och kraftfullare utan att kräva större anspänning.

Det är i den meningen uttrycket kan förstås:
All den styrka, snabbhet och smidighet du behöver finns redan i kroppen. Uppgiften är inte bara att skapa mer kraft – utan att lära sig organisera kroppen så att den kraft och elastiska energi som redan uppstår i rörelsen kan frigöras.

06/10/2026

KIHON HAPPO. KOSSHI SANPO. JUMONJI. Jūmonji uke (十文字受け) kan enkelt beskrivas som en korsformad parering där båda armarna används tillsammans. Den är nära förknippad med Jūmonji no kata i Kosshi sanpo. Principen är dock inte begränsad till denna grundträning. Liknande sätt att använda armarna återkommer i flera av de ryūha som förts vidare inom Bujinkan, inte minst i Kukishin ryū.

En grundläggande förklaring är mycket praktisk. Ibland är ett angrepp helt enkelt för tungt för att tas emot med en enda arm. Det kan handla om ett kraftfullt slag, ett angrepp med stor kroppsvikt bakom eller en situation där uke har ett sådant momentum att en vanlig enhandsparering inte ger tillräcklig struktur. Genom att föra samman båda armarna i en korsande struktur kan kroppen skapa ett betydligt starkare stöd.

Med ett modernt uttryck skulle detta kunna beskrivas som en cross block, men Jūmonji uke bör inte förstås som att två armar bara staplas ovanpå varandra för att göra blockeringen dubbelt så stark. Det centrala är hur armarna, kroppens struktur och förflyttningen samverkar. Kraften tas inte enbart i armarna utan leds genom hela kroppen.

Det blir särskilt tydligt i Kukishin ryū, där taijutsu bland annat behöver kunna hantera kraftfulla angrepp i en kontext där rustning historiskt har varit relevant. Ett tungt angrepp kräver då en robust struktur. Jūmonji uke ger möjlighet att först möta och stabilisera situationen utan att för den skull bli kvar i en statisk kraftmätning. Det är nämligen vad som händer efter kontakten som gör Jūmonji uke särskilt intressant.

När angreppet möts med de korsande armarna uppstår en kontaktpunkt där båda händerna redan befinner sig nära ukes arm. Den ena armen kan ge stöd medan den andra förändrar riktningen. Korset kan öppnas, roteras eller förskjutas och därigenom övergå från uke till Torite. Mottagningen blir början på kontrollen.

I flera kata följs därför Jūmonji uke av kontroll av armbågsleden. Principen ligger nära den som kan kännas igen i Onikudaki från Takagi ryū. Ett tungt slag tas först emot med båda armarna. I stället för att därefter släppa kontakten följer tori rörelsens nagare. Armarna förändrar sin funktion och den struktur som nyss tog emot slaget blir en struktur som fångar och påverkar armbågen.

Det visar en viktig egenskap hos Bujinkans uke. Uke är inte slutpunkten för ett försvar. Pareringen bör redan skapa förutsättningarna för nästa handling. Jūmonji uke kan därför förstås som en övergång mellan tre funktioner:
▪️ att ta emot
▪️ att leda
▪️ att kontrollera.

I början av träningen kan dessa uppfattas som separata moment – först blockering, sedan fångst och därefter ledlåsning. Med större erfarenhet börjar gränserna mellan dem försvinna. Själva mottagningen förändrar redan ukes struktur, och kontrollen börjar i samma ögonblick som kontakten uppstår.

Här finns också en djupare koppling till Jūmonji no kata. Korset är inte bara formen som armarna råkar bilda framför kroppen. Det skapar en korsning av möjligheter. Den ena armen kan bli stöd och den andra påverkan; den ena kan öppna medan den andra stänger. Funktionerna kan dessutom växla utan att kontakten behöver brytas.

På så sätt är Jūmonji uke både mycket robust och mycket föränderlig. Mot ett tungt angrepp kan den först vara stark nog att bära belastningen. Men om den stannar där blir den bara en blockering. Den verkliga betydelsen framträder när den starka korsningen omedelbart börjar förändras.

Man tar inte bara emot angreppet med två armar. Man använder korset för att fånga angreppets rörelse och låta uke övergå i Torite.

Bujinkan Budo Vänersborg

15/10/2026

14/10/2026

13/10/2026

11/10/2026

09/10/2026

08/10/2026

06/10/2026

Adress

Öppettider

Webbplats

Aviseringar

Kontakta Affären

Genvägar

Dela

Kategori

Begäran om att ta bort annonsen