25/09/2026
Det är 2 år sedan nu som jag fick frågan om jag ville börja rida Ville. En knappt inriden häst på 7år och 1,86m hög… 🪜🦒
Ärligt talat var det mer vem som var ägaren än suget efter att rida just den hästen som var anledningen till att jag sa ”ja” 🫣
Jag minns det som att det var som att klättra upp på en gänglig talltopp och ja därefter visste han inte ens att skänkeln betydde ”fram” än mindre ”bakben”. 40m ridhuset kändes liksom långt… 🙃
Med det sagt, det vore att ljuga att säga att det var kärlek vid första ögonkastet 🫢. Även om jag alltid känner en enorm ödmjukhet för alla hästar som låter oss rida på dem, oavsett storlek och kvalité.
Efter en inte alltför lång tid började jag ändå känna att Ville någonstans kanske var en oupptäckt diamant 💎. Och jag upplever också att han såg, om inte en diamant i mig 😉, så i alla fall en person som han tyckte väldigt mycket om 😇. Vi blev liksom ett sammansvetsat team. Jag saknade en riktigt bra häst och han saknade en ryttare. Och tur var väl det 🙌.
Jag har ju nämnt självförtroendedippen. Den har egentligen inte någonting med vår relation att göra. Jag älskar honom och känner att han tycker om mig ❤️. Han skulle nog faktiskt göra vad som helst för mig. Men med kvalitén på häst kommer någon slags känsla av ansvar att ge honom och hans talang den rättvisa han förtjänar. Och det är där som jag har känt mig vilsen en tid… Men Carroträningen i veckan var en fantastisk boost i svackan. Samma dag kommer denna bilden upp i telefonens minnen (2år sedan). Och ja, ibland måste man kolla bakåt för att se hur långt man ändå har kommit.
❤️
