Tilling Träning och Livskraft

Dags för en lite uppdatering kanske..? Här har det hänt grejer vet ni och jag känner att detta konto inte riktigt är ”jag” längre.
Jag varken styrketränar som jag tidigare gjort eller inspirerar andra till hälsa och välmående.

I stället springer jag långt och långsamt, gärna trail, och klättrar. Lägger även mycket tid till stretching och rörlighet.
Jag har inte ens ett gymkort längre. Det trodde jag aldrig skulle ske. Jag har dock tillgång till ett mindre gym på Klättercentret där jag håller till vilket är fullt tillräckligt. Jag gör min rehab och prehab för att hålla kroppen stark för mina nya utmaningar. Och än så länge håller den

Och vet ni? Jag har så sjukt kul. När jag springer har jag massor med tid att tänka och reflektera. När jag klättrar är jag bara här och nu och fokuserar på endast en sak. Ta mig upp till toppen.

Och eftersom jag har en relativt stark kropp, bra uthållighet och ett tjockt jäkla pannben passar detta mig som fisken i vattnet.

Efter många år med antidepressiva har jag äntligen lyckats trappa ner och slutat helt. Är helt fri sen några veckor tillbaka.
Från 1 1/2 sömntablett varje natt för att lyckas sova någorlunda till 1/2 där jag tom sover bättre. Målet är att även den ska bort, men en sak i taget. Det ska vara bra. Har jag hört.

Kosten tänker jag inte så mycket på. Jag äter för att få energi och klara av min vardag på bästa sätt. Har aldrig fått i mig så mycket kolhydrater och så lite protein (dock tillräckligt) som nu. Det spökar i huvudet från och till, men det kommer det alltid göra. Jag har bättre och sämre perioder, men det är inget som tar speciellt mycket energi från mig.

Fortsättning i kommentarerna

Tål att tänkas på

Gott nytt år till er alla 💋

Äntligen!!! 3 månader senare känner jag i princip ingenting när jag hoppar på 1 ben. Inte heller när jag springer på max lutning på bandet. Är det nu det vänder månne tro?

Kan ju inte avsluta 2025 bättre.

Jag har ju varit lite taskig mot den där stressfrakturen och retat den med jämna mellanrum för att kolla av läget, men nu ska den här kvinnan vara smartare än smartast. Försiktigt försiktigt. Mitt första mål är att kunna springa till/från jobbet. Perfekt sträcka och mer miljövänligt.

När jag väl kan springa längre sträckor igen vill jag inte begränsas allt för mycket av mitt flås så idag blev det 30 minuter på cykel. Lagom puls. Sen en massa rehab för höfter och vader. Den här kroppen ska bli bulletproof. Watch me!

Jahopp. Återbesök hos och nu blev min misstanke bekräftad.
Stressfraktur på underbenet.

Hur lyckas jag? Jag tycker ändå jag blivit så mycket bättre på att lyssna på kroppen. Fast som med så mycket annat så är det väl bara i mitt huvud.

Nu behöver jag iaf inte gissa och jag vet vad jag bör och inte bör göra. Hur lång tid det tar återstår att se, men jag måste kunna hoppa smärtfritt på 1 ben innan jag ger mig på löpningen igen.

Så nu ska jag vara duktig och låta benet vila lite extra. Min planerade vandring i helgen ställer jag in då 10 mil med 10 kg packning inte är att rekommendera just nu.

Nåja. Det kommer fler dagar och cykeln på gymmet kommer bli min bästa vän 🖤

Jag är ledsen. Jag är arg. Jag är besviken på min kropp som inte vill läka.

Jag vill inget mer än ut i skogen och springa, men idag kan jag inte ens trycka ifrån med vänster fot utan att det gör ont. Det har gått drygt 10 veckor nu sen det helt plötsligt började göra ont från ingenstans och jag känner mig vilse. Jag förstår inte varför det inte släpper. Varför det fortfarande gör lika ont trots att jag inte provocerar det öht.

Jag har t.o.m. lagt undan den mesta av konditionsträningen för att fokusera på styrka. Hur kan det sitta i så länge? Och inte hjälper maxdos av inflammatoriska heller.

Ryggen sägs det? Jag är nu tveksam. Möjligtvis att ryggen var irriterad förut pga att jag hade haft ont i benet under en längre tid, men jag tror det är något annat. Men vad? Och vem kan hjälpa mig? För jag pallar inte ha det så här längre.

Just nu tränar jag runt problemet. För träna måste jag. Annars kollapsar resten av kroppen också. Och inget blir bättre av att jag blir svagare.

Idag är jag ledsen. Arg. Besviken. Imorgon rycker jag upp mig och fortsätter min lilla resa mot löpningen igen..

Jag blev intervjuad av för någon månad sedan och delade med mig av mina klimakteriebesvär och då speciellt sömnproblemen.

Tyvärr är det väldigt många fler besvär som jag skulle vilja lägga till så tänker att jag gör ett eget inlägg om det. Vilka förändringar jag gjort. Vilka hormoner jag tar. Hur jag mår nu. Vart jag fått hjälp. M.m.

Jag drömde. Jag drömde stort. Och jag såg till att drömmen gick i uppfyllelse.

Idag undrar jag hur jag orkade, men det är väl så. Vill man något tillräckligt mycket bara. Och vågar. Det krävs nog att man är lite galen, men vilken tur att jag är just det.

Att ta steget till större lokal var en självklarhet. Jag tvekade aldrig. Inte en sekund. Magkänslan sa kör. Jag körde.

Så många timmar. Så mycket glädje, men också väldigt mycket oro. Osäkerheten kunde slita mig i stycken emellanåt, men jag väljer att minnas allt med ett leende och ett stort hjärta. För det var det det handlade om. Ett ställe där alla kunde vara precis den man var. Där man kunde dela sina känslor och bli förstådd. Utan att bli dömd. För vi satt alla i samma båt.

Än en gång tackar jag livet, men också mig själv, för denna möjlighet. Och tack till alla er som gjorde det möjligt.

Peace